Oh my..
Hej mina sötnötter!!
Jag är verkligen superduper upptagen. Skolan tar typ all min tid och det som blir över går till barnen. Jag satsar stenhårt och ligger på VG nivå, mycket stolt över mig själv är jag hihi. I dag fick jag mitt bevis på att jag nu kan genomföra hjärt&lung räddning. Som skrivet så går det bra i skolan men det är STRESSIGT. Vi läser in en 3 årig utbildning på 46 veckor, den ni..
Som ni förstår finns det inte mycket blogg tid över men jag försöker skriva nått då och då..
Mycket har hänt på sistonde..
Saker går upp och ner och är huller om buller..Enyas pappa och jag träffades för några veckor sedan och pratade ut. Allting verkade toppen, många gulliga sms mm...men sen kom svinet tillbaka..antar att jag borde förstått..Nu är vi ruggigt osams igen. Mycket på grund av att han inte kan stå för saker han säger..Och en sak förbryllar mig faktiskt. Han säger att han inte kan "vara" med oss för att han inte vet hur hans omgivning skulle ta det. Då kan man ju verkligen börja undra vad han sagt till sin omgivning om oss, håller ni inte med?
Frustrerad och besviken är väl ett par välvalda ord...I guess were better of whitout him..de har ju gått hittills..
Är allmänt sönder stressad efter 2 intensiva veckor i skolan med psykologi A..sitter här med hjärtklappning och är galet trött. Allt med skolan och enyas pappa är bara för mycket. Och på detta har enya varit så sjuk att hon varit inlaggd på sjukan igen..Där låg vi själva som vanligt, då menar jag utan yayyas pappa..inte ens ett samtal =( Aja skitsamma. Enya har i allafall varit jätte dålig i typ 2 månader men nu är hon bra, peppar peppar ta i trä..
Det är inte lätt att vara jag just nu, 3 barns mamma som helstuderar, är ensam med den minsta och ett grymt sviket hjärta. Men jag repar mig, i always do..
Hmm har de hänt nått mer?? Aaa just det, har lämnat en "fd" god vän bakom mig..det var ett rätt beslut eftersom denna så kallade vän ljög och lade skulden på mig så detta höll på att kosta mig vänskapen med en annan vän...sånna går bort!!
Kan säga att jag INTE LJÖG ett jävla dugg och detta gjorde mig så galet arg, har inte varit så arg på läääänge..
Har psykologi prov på måndag så nu sitter jag och velar mellan att ta ett bad med boken som sällskap eller kanske till och med give me a break och skippa boken i kväll...måste ju få pusta ut mellan varven..Nee jag tror jag tar ett skutt ner i soffan och zappar lite i stället..de behöver jag..
Hoppas ni har en galet bra fredag, de har jag, min barnaskara är samlad ju <3
Puss & kram ses på stan..
Skolflickan!!
Back to school!!
Första dagen avklarad och det var kanon. En blandad grupp i alla olika åldrar och färger. Har skrattat mycket och tror jag kommer finna mänga fina vänner där. Längtar redan tills i morgon. Dock är jag *piiiiip* trött och hamnar nog i säng inom kort. Hälsosamt iof, med tanke på att jag brukar nanna kudden mellan 23 och 02 haha, men då har jag åsså haft chansen att vila när yaya varit på dagis, den chansen finns ikke nu.
Har en liten konflikt med yayas pappa, inget allvarligt men tror det är svårt för honom att se Enya som en del av hans vardag. Händer ofta att han tänker på alla andra först och Enya hamnar sist. Sen finns de saker som irriterar mig till max, men de är inte mitt jobb att ta upp det..
Hur som haver så varar ärlighet så mycket länge än lögner!!
Annars flyter allting på just nu, lite dåligt med cash, men vi klarar oss ett tag om inget oväntat händer.
Tok trött, tok glad..de är dagens ord..
Nu åter till mitt te drickande, sen tvättar jag av mig ansiktet och kryper ner..klockan ringer 06. 45...och inget snozande då inte..här måste tiden tas till vara..
Waaaah woooom
Gone!!
Uncoverd..god natt bloggen
Uncoverd..god natt bloggen
Dagens fråga!
Om du visst nått som skulle såra en annan människa, skulle du berätta det ändå även om det riskerar dennes förhållande?
Lämna gärna en kommentar!!
En liten tanke..
I Sverige dödas i genomsnitt sjutton kvinnor årligen av en man i en nära relation, och tre till fyra män dödas av en kvinna i en nära relation.
Varför?
Vad är det som får en annan människa att bli så arg att man tar en annan människas liv. Eller ens lägger ett finger på en man nu ska älska. Svartsjuka? Ilska?
Det talas högt och lågt om fysik misshandel, psykisk misshandel, kvinnomisshandel och på tok för lite om mansmisshandel..
Jag har upplevt psykisk misshandel och har även sätt en gammal vän till mig bli slagen sönder och samman..det är inte kul att vara den som upplever och inte heller den som ser..
I en perfekt värld skulle sånt här inte existera, men vi lever inte i en perfekt värld. Tvärtom så lever vi i ett mycket våldsamt samhälle.
Ab imo pectere
HissSkit.com
Vaknade upp bervid min prinsessa, likt alla andra dagar. Hon är så vacker, precis som mina andra barn <3 Efter ett par timmar så gjorde vi oss i ordning för att gå till mommo och moffa. Vi trotsade vind och kyla och knatade i väg. En smått hysterisk Enya gillade inte när det blåste på henne så jag fick vända bort henne från vinden. Hon har en tjock och fin åkpåse i vagnen men måste nog köpa ett vindskydd med..Funderar på denna..
Tror den skulle bli snygg på Enyas vagn, har dock lite funderingar på att köpa en begagnad "vintervagn" som det är vändbart handtag på, så man kan vänta efter vinden..får kolla lite..
När vi varit där ett par timmar så åkte vi och handlade lite innan vi fick skjuts hem igen. Väl hemma somnade Enya och mammi med..
När vi vaknade lagade jag mat och sen gick vi hem till Maria.
Massa myspys och lite synder senare gick vi hemmåt igen..
Väl i hissen så tryckte jag på knappen..hissen åker upp och när dörrarna ska öppnas händer det nått, dom öppnas inte. Ringer Maria o säger att vi sitter fast. Hon ber mig ringa till hiss servicen..Ringer på klockan och kopplas fram. En surig snubbe svarar och säger att de skulle ta minst 40 min för honom att komma, WTF..säger att jag sitter fast med min dotter på 1,5 år och att dom måste skynda sig varpå han svarar att de inte spelar någon roll om dom skyndar sig, jag har ju inte så mycket val...NEJ kanske inte men..
Ringer min pappa som inte vet vad hans ska göra riktigt men han kommer i allafall..Min räddare i nöden bryter upp dörrarna med buller och bong, nått som jag också försökt men då klämde jag mig..UT KOMMER VI...yeay..TACK PAPPI...
De tog säkert 20 min efter att vi kommit ut innan hiss snubben dyker upp..
Ja mycket ska man vara med om, men ut kom vi och Enya hann inte bli lessen, hon fick nämligen trycka på alla knappar hon ville så hon var road...
Kommer dock ta trapporna hädan efter haha..
Nu sover lillfis efter hennes bad och jag kokade mig en kopp pepparmints te..
Puss & Sånt
Jag såg ljuset!
Nej alla dagar är långt i från bra dagar, men vad vore livet om inte vissa av dom var dåliga. Finns många bidragande orsaker till att dagen känns mindre lustfylld. Lite obehag i hjärtat, mycket ilska och en hel del besvikelse.
Jag har så himla mycket att vara tacksam för. Varför kan inte den glädjen räcka för mig? Jag strävar efter nått som jag inte vet om det är möjligt igen. Det äkta, den genomträngande, den fantastiska och överväldigande..Kärleken..
Har hamnat i en svacka.
Åh jag blir så arg på mig själv, varför kan jag inte bara släppa sveket...Det är ju några år sedan nu..Jag har släppt kärleken, hatet mm, men jag kan inte komma över sveket..
Trodde att allt det onda var över..men de kommer finnas med hela livet tydligen..
Och hittar man någon som faktiskt får en stor betydelse så blir de bara fel fel fel..jag vill för mycket..Har inte brottom, men vill veta om de finns en trygghet..
Ger upp, kommer leva ensam med mina barn för resten av mitt liv, why not lixom..inget dåligt med det men jag förtjänar så mycket mycket mera..
"Jag såg ljuset, nått att sträcka mig efter, nått som kunde svepa in mig i trygghet, nått som kunde bli, ske hända. Men jag ville så mycket att ljuset slocknade, tynade och försvann"
Kanske dax att försöka blogga mera i min andra självläkande blogg..
osynligafasaden.blogg.se/
Kom In!
Känner ett enormt glädje rus just nu samtidigt som jag är en väldigt trött och sliten mamma. Jag kom in på Undersköterske utebildningen som drar igen den 6 februari. Äntligen ska jag göra någonting av mitt liv. Eller, jag har ju hunnit med mycket i livet, arbetat, skaffat barn, fått vänner för livet. Men jag saknar utbildning och därför är jag så grymt glad att jag var en av de 18 st av 52 st som plockades ut. TOKGLAD!
Jag ska göra mitt yttersta för att ta mig igenom dessa månader. Det blir inte lätt. Sena dagar och ensam mamma..men de har gått för andra och de kommer gå för mig. Den handlar om under ett år som barnen kommer få stå ut med dessa sena dagar med sin pluggande mor, men de kommer att ge dom en livstid av glädje om jag får att fast jobb.
I dag är jag så trött så trött..somnade nästan när jag la lillan. Tog mig dock upp och kokade mig en kopp kvällsro te med honung. Blir nog en tidig natt för mig.
Har börjat känna mig lite små sjuk, eller att jag håller på att bli sjuk. Ska göra mitt yttersta för att slippa det.
På fredag har jag en liten "date" som jag sätt fram emot länge nu haha..Det ska bli mysigt.
Jahapp, de får räcka för ögonen går i kors..
Pussa
Barn med barn=barn
Jag sliter av mig håret och hoppas jämnfota!!!! Jag älskar mina barn oändligt mycket. Men detta pree teen stadiet men mellan flickan är sjuttsingen värre än sonens tonårsfasoner..
Varför har barn så brottom att bli vuxna? När man är vuxen vill man bara bli barn och slippa alla måsten och ansvar. När man är barn vill man bara bli vuxen och få sköta sig själv.
Man försöker lära barnen rätt och fel, suntförnuft och förbereda dom för hur det är att vara vuxen..men jisses, de är som att prata med en vägg. Jag vet ju hur jag var själv, jag bara läääängtade efter att få göra som jag själv ville. Se hur det slutade, gravid vid 16 års ålder och mamma vid 17 år. Men jag var ju så vuxen och visste precis hur allt funkade. Eller?
För de första visste jag inte hur man betalade räkningar..
Jag visste inte heller hur tvättmaskinen funkade i tvättstugan..
Hur skulle jag veta hur det var att få barn?
Som tur är löste sig den biten som för vilken mamma som helst och efter en lektion i hur man betalar räkningar och tvättar så funkade de ju som tur är..Jag körde med att "Mamma, du var 16 när du fick barn " så du kan inte säga nått för jag är i allafall 17 år. WOW vilken skillnad va? Såhär på äldre dagar kan jag skratta åt hur "vuxen" jag tyckte att jag var.
Glömmer aldrig hur jag men min bauta mage åkte hem till mamma och pappa klockan 23 på kvällen med bussen för att det åskade och blixtrade ute och sambon inte var hemma..Ni ser, så vuxet gjort av mig. När jag ser på kort nu från när sonen var nyfödd, när jag sitter med permanent spolar i håret och ammar honom hemma hos mamma och pappa så kan jag förstå att folk kollade när man var ute och gick, jag såg verkligen ut som ett barn som hade fått barn..Då trodde jag att alla stirrade för att jag var en dålig mamma eller liknande, men det var ju inte därför. De såg ut som att jag var ute med min lillebror i vagnen.
Kommer också ihåg att sonen tyckte att det var pinsamt när jag följde med honom till 6 års verksamheten eftersom alla hans polare kommenterade hur snygg syrra han hade, haha...stackars liten. Där stod han och förklarade att det inte va hans syrran utan hans mamma. Jag har varit en jävla bra mamma åt sonen, men de finns mycket som jag önskar jag gjort annorlunda..Som nu när jag fick Enya så har jag varit så jäkla trygg hela tiden..den tryggheten fanns inte i mig då...
Min dotter vill gärna bestämma sina egna tider, när hon ska vara hemma, när hon ska sova eller göra läxor. Hon vill vara vuxen men också gärna ett barn..Denna tiden är så svår..men de är bara att bita i hop och vara den bästa mamman man kan..
Nu vaknade lillfis, måste ta henne..Bye
Den svenska björnstammen <3
Har alltid kunnat lita på min omdömeslöshet
Har alltid kunnat tappa min skalle till marken
Har alltid varit'säker på att jag kan göra fel
Det ger mig trygghet i stanken, bedragen av tanken
Tror du vi kan ropa efter nån med förstånd
Som kan se vad vi gör och förstå vad vi menar
Jag tror du söker efter mer än du ser
Men jag ser att du ler och jag tror att du tvivlar
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
När vi låtsas på riktigt från hjärtat och drömmen
Kan vi vakna med tiden och sansas i sömnen
För vi lever alla med känslan att falla
Och vid tomhetens botten står vi på toppen
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Har alltid kunnat tappa min skalle till marken
Har alltid varit'säker på att jag kan göra fel
Det ger mig trygghet i stanken, bedragen av tanken
Tror du vi kan ropa efter nån med förstånd
Som kan se vad vi gör och förstå vad vi menar
Jag tror du söker efter mer än du ser
Men jag ser att du ler och jag tror att du tvivlar
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
När vi låtsas på riktigt från hjärtat och drömmen
Kan vi vakna med tiden och sansas i sömnen
För vi lever alla med känslan att falla
Och vid tomhetens botten står vi på toppen
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Ljus i mitt hus!
Enya sover sött och Izabella sitter vid sin dator. Själv sitter jag och bloggar. Det är nedsläkt i lägenheten men har massa levande ljus tända. Lågorna svajar till dragets vindar, de ser nästan ut som om de dansar. Vackert! Dagen har varit bra. Enya och jag gick ut och åkte lite pulka på förmiddagen, dock lockade lekplatsen mera så vi hamnade där ist.
Efter en stund ute med frusna tåssingar så gick vi in igen. Kokade korv med bröd åt Enya och sedan la hon sig och vilade en stund. När hon vaknade var det bara att klä på sig och gå till Bellas skola, vi skulle ha två olika möten på raken, Enya fick följa med och de gick bra.
Måste berätta om Enya nu på kvällen. Vi låg i sängen och hon ville inte alls somna. Där av började jag låtsas sova för att hon skulle få tråkig. Då började Enya ha en konversion med sig själv.
-Mamma!!! MAMMA?? *tyst* Mina mamma hä *klappar på ena sidan av sängen*
Mina pappa hä *klappar på andra sidan av sängen* sen utbrister hon i ett stort NÄÄÄÄÄÄ och rynkar näsan och fnittrar..
Mina pappa jobba, mina yaya hääää..
Det var så roligt att ligga och lyssna på henne när hon diskuterade och fnittrade för sig själv, sen somnade hon som en stock
SÅ nu sitter jag här som sagt, lite lätt illamående och hoppas att sonen inte smittade mig eftersom han blev magsjuk natten till söndagen :/ VITPEPPARKORN JAAAA...och massor hehe..
Känner av ett visst döläge i kroppen..känner mig ensam men är inte ensam, känner mig utlämnad men är inte utlämnad..Skum känsla..
xoxo
Kroppsfixering och självkritik..
Vill skriva om det här med kroppssyn. Om att duga som man är, vara nöjd. Felaktig kroppssyn går ner i åldrarna, antalet människor med ätstörningar ökar, varför?
Kan man skylla på ideal, tidningar mm, eller är det helt enkelt den bilden av perfektion man målar upp av sig själv som får en att falla.
Just nu skriver jag ur min synvinkel och om hur jag själv är och har varit. Min egen kroppsfixering började redan tidigt, i fjärde klass om jag inte minns helt fel. Jag fick bröst och kände mig helt plötsligt inte alls lika vacker som innan. Jag var en späd liten tjej med stora bröst. Alla andra populära tjejerna var så klart mycket finare, smalare, sötare och coolare än jag. Femte och sjätte klass flöt förbi. Hjärnan präntades med att alla modeller var sexiga, snygga, smala och långa. När jag nådde sjunde klass började jag inse mina "fel" mera. Fortfarande smal med stora bröst. Hade inga problem att få pojkvänner, men felet satt inte utan på mig utan inuti.
I åttonde klass var jag i hop med en kille som faktiskt inte var bra för mig alls. När det efter ett ex antal gånger tog slut mellan oss på riktigt var jag förkrossad. Jag fick reda på att denna pojke som jag var så kär i sagt att man borde hänga en skylt på min röv där det står varning för bredlast. Det räckte för mig för att utlösa mitt hat till mat och mig själv.
För de första hade jag ingen stor röv, för de andra var de inte han som sa det till mig utan mina "vänner" så om de ens va sant vet jag faktiskt inte än i dag och för de tredje ville han nog bara vara elak.
Jag började slänga frukosten som min mamma ställt på bordet innan hon gjorde i ordning sig för att åka till jobbet. Jag gömde frukosten under andra sopor för att hon inte skulle se. När jag kom till skolan och det var dax för lunch så åt jag inte till en början, sedan började det gå ryckten om att jag inte åt och gick ner i vikt och då fick jag sitta med en lärare och äta. Jag åt inget när jag kom hem, drack mest eller tog en gurkbit, ostskiva eller liknande. Försökte alltid att vara borta innan middagen var klar så att jag inte behövde äta. Eller så tog jag lite lite lite mat. När jag kom hem på kvällen kunde jag ta ett äpple eller nått annat litet. NU slog det mig, VA SJUTTON ÅT JAG??
Jag försökte lära mig att börja spy, men hade svårt för det. I bland fick jag till det, i bland inte. Tuggummi var bra..då fick man lite energi men inget i magen. Började ställa klockan på 06.00 en period för att hitta ut med hunden på en löprunda innan jag tog cykeln till skolan. Jag var städnigt i rörelse och besatt av vågen. Minns inte riktigt vad vågen visade som minst, men jag vet att jag hela tiden såg det som en utmaning att komma lägre och lägre ner..Mitt mål var att hamna under 40 kg..tror att jag kan ha vägt 42 kg innan jag fick hjälp.
Men till bantning och ätstörningar kommer också problem. Skolan blev lidande, hade ingen ork. Mensen blev knappt märkbar, jag blev känslig och irriterad och frusen.
En dag bröt jag bara i hop, tror det var samma dag som samma kille som påpekade angående min röv skrev att jag var en hora på skolans alla glasfönster. Då rann bägaren över, jag var så svag, så lessen och så otroligt späd. En vän tog med mig till skolsyster ( jag kanske minns detta totalt fel nu) och förklarade situationen. Jag kommer i håg att skolsköterskan kollade på mig och sa "Hur kan du känns dig så stor, när man knappt ser att du sitter i stolen?" Då brast det, tooootalt..Sköterskan ringde mina föräldrar och bad dom komma. Medans vi väntade på dom åkte sköterskan ner till affären och handlade bra mat saker för typ 300 kr till mig för sina egna pengar som hon tyckte att jag skulle ha med mig hem. Pappa kom..sen är de bara en dimma..jag minns inte..jag var så liten, osynlig, obetydlig och framför allt så tjock, i min egen skalle..
Minns sedan när vi kom hem. Mamma kokade lite sparrissoppa åt mig, jag åt max tre matskedar innan jag kände mig så mätt..Resan efter detta blev lång. Behövde aldrig proffs hjälp utan fixade det själv med stöd. Där emot så har mitt tänke som jag hade då förföljt mig genom livet och bor i mig än.
Jag minns ångesten efter sonen föddes när jag rusade hem och provade mina jeans som jag såklart inte kom i..jag satt i klädkammaren och grät floder..jag kände mig hemsk och ful. Jag vägde 62 kg efter förlossningen med honom..INGENTING..men mitt huvud sa att de inte var okej. Efter att jag fått sonen så har mina tankar hemsökt mig sedan dess och försvinner inte. Missförstå mig inte, jag älskar mat, det är gott och jag inser att man måste äta, minst 3 ggr om dagen, helst mer..
Men samtidigt som jag äter har jag en liten dyster röst i huvudet som säger att man kanske inte borde, ska äta..Bäst mår jag när jag har kontrollen över de jag äter och gör. Som nu, jag äter LCHF..4 ggr om dagen..jag promenerar och tappar vikt. Men de duger inte..!! Jag är inte benig, inte smal, inte stor inte fet. Jag är normal med ett extra kilo hit eller dit. Men samtidigt är jag otroligt självkritisk..självhatisk om jag ska vara ärlig..De sista jag är mot mig själv är snäll.
Får jag en finne är jag världens fulaste, en tillstymmelse till valk så är jag världens fetaste..
Jag behöver nog faktiskt hjälp..
De inser jag nu i skrivadets stund..
Min kroppsfixering är inte sund, inte för fem öre..
Det jag igentligen ville få fram är att media kan ha en inverkan på hur man tex vill se ut eller vad som är snyggt. Men det är en själv som orsakar dig lidandet. Nått någon säger eller gör kan vara utlösande faktor, men själv hatet tror jag man burit med sig länge..
Funderade på om jag igentligen skulle posta detta inlägg med tanke på min själv insikt om att jag kanske faktiskt behöver hjälp att bearbeta ett flera år långt problem..Men väljer att göra det..som lite självläkade & hjälp för någon annan...
Kramar från en tjej som sitter i ett aha moment just nu.!!!
Pappi & Pappi
Dagen började med att Enya vaknade med tuppen, detta efter att hon sovit som en tornado i sängen. Detta resulterade i att jag inte fick mycket sömn, var som en zombi i morse. Vi mös lite innan vi gjorde oss klara för att åka och köpa nya pjux till Enya, eller ja, gummistövlar för hennes var för små. Hittade ett par Trehtorn eller va sjutton dom heter FÖR TJUGONIO kr..Fatta, 29 kr..haha vilket kap..märkes stövlar. Tack tack..
EFter det åkte vi en sväng till lidl innan vi avslutade vårat äventyr hemma hos mamma och pappa. Behövde låna skrivaren och fixa lite papper. När Yaya blev trött åkte vi hem, bättre att hon fick sova hemma. Somnade lite ytligt brevid henne och vaknade med jordens skallebang. Vi gick upp och började med maten. Sen kom Enyas pappi och storesyster Emilia hit. Så mysigt, allt går bättre och bättre och vi börjar faktiskt kännas som en familj. Emilia var precis som vanligt, kramkalas och dans. Hon verkligen njöt av att umgås med Enya. Efter en stund kom även Emil och Bellas pappa hit och fikade.
Det babblades och pimplades kaffe. I morgon ska jag, Enya, Emilia och dennis hitta på nå bus ute, pulka eller vad de nu blir. På kvällen ska jag, storbarnen och deras pappa, "flamma" och hennes storpöjk ut och käka och bowla. Enyas pappa sa att han kunde komma och passa henne under tiden, men vi får se. Enya är inte riktigt trygg med honom än även fast att de går mycket bättre nu. Men att vara själv med honom utan mig på kvällen när hon är trött mm..vette tusan asså. Men jag ska tänka på det..måste ju ge honom en chans med..
Nu har alla gått hem och jag har avnjutit en grekisksallad. Skallebangen finns ännu kvar och de är inte skönt. Funderar på att bädda ner mig i soffan eller kanske till och med sängen. Vill ju mysa med mina stora troll med..blir nog soffan en stund i allafall..
Näpp nu ska jag förflytta mig men först en ipren och facebook..
Paj paj..
Livet kan inte vänta!
Livet kan inte vänta. Var dag bör levas som om de vore den sista, varför gör man inte det? Varför tar man saker för givet? Tex att människor man älskar kommer hem eller att vänner man irriterar sig på ringer i morgon? När himmelen bestämt sig för att ta tillbaka en ängel så ber den ju inte om lov först!!
Nej inget har hänt för de som undrar, men man bör faktiskt tänka sig för och uppskatta livet och det man har mera. Man kan sitta och förbanna sig över dessa räkningar, jobbiga barn eller vad som helst..men det är livet, det ingår att betala räkningar, tjata på barnen och irritera sig på små saker..
Som kärleken, behöver man den! Eller behöver man igentligen den inte? Jag behöver inte ha "nån" för att vara komplett även om man önskar att man hade nån som man veeekligen kände att man ville dela livet med. Men jag är i större behov av närhet, fina ord och en god manlig vänskap. Sen om det senare utvecklas till nått annat är ju det en bonus, men huvudsaken är väl att få känna sig behövd och omtyckt..
Mitt första val i livet, det som alltid alltid alltid kommer att komma före allt annat är mina barn. När mina barn har det bra så mår jag bra. Först då, när jag vet att de går bra för dom och att dom är trygga med sina liv, då kommer jag. När jag har tillgodosett allt jag behöver för att vara en stark och trygg mamma och en frisk och pigg tjej, när jag är komplett, först då kan jag släppa in nån annan..Inte nu..sen.
Om jag hade ett förhållande nu så skulle man behöva tänka på barnen, mig, killen, vännerna, vardagen mm..Men som mitt liv är NU så är det jag, barnen och vardagen..sen vännerna..
Där emot så kan jag säga med handen på hjärtat att jag inte vore nått utan de vännerna jag har, mina pelare..
Jag menar HALLÅÅÅ, jag kan lätt bli en hysterisk, hypokondrisk, stressad trebarnsmamma..Och då är det mina vänner som tar ner mig på jorden, säger åt mig att andas och förklarar att de 150 vitpeppar kornen jag tagit inte kommer att hjälpa mot min påhittade magsjuka som jag tror att jag fått för att min kompis kusins mosters lillesysters barn som bor i afrika har fått magsjuka ( ja asså som ett exempel)
De kommer alltid att finnas saker man vill förändra, förbättra, sluta med, börja med, köpa, betala av...but hey..thats life!!
Var rädd om er själva och dom ni älskar, kramas, pussas, mys, uppmuntra, stötta..do it all..en dag så kan de vara försent..
xoxo C
