För mycket information..
I dag har jag så mycket att skriva så jag nästan snubblar på fingrarna..
Jag satt och funderade i dag på en sak.
Mina päron och min storebror har åkt på en liten mini semester och jag känner mig helt lost. Har jag inte kapat navelsträngen?
Alltså mina föräldrar har stöttat mig genom så mycket, väldigt mycket och de är lixom mitt skyddsnät. Mår jag dåligt, känner mig ledsen eller om det är nått annat så vet jag att jag alltid kan ringa dom. Men nu, när varken mamma, pappa eller brorsan är hemma så känner jag mig helt lost och ensam. Och dom åkte i dag lixom. Men eftersom jag är själv med Enya, eller själv överhuvudtaget och inte har nått annat syskon i sverige och ingen partner så sätter tankarna i gång, det är i rullning.
Vad sjutton gör jag om det händer nått? Om jag skulle bli riktigt sjuk eller nått annat? Vad händer då..asså med Enya..vem ska då hjälpa mig.
Jag hatar att vara och känna mig så ensam, men jag antar att jag bara har mig själv att skylla när jag inte vågar ge någon chansen..
Men varför gör jag inte det? Jag vill ju inte leva ensam. Jag tror att jag är rädd för att visa mig svag, om jag får det jobbigt med ångesten eller så. Att jag ska känna mig som en kass flickvän, tråkig flickvän..Sen känner jag mig så obekväm i mitt eget skinn, men jag orkar inte tänka på vad jag äter just nu. Jag har så mycket annat att tänka på. Jag försöker verkligen men vissa dagar så orkar jag inte..
Min dag har i allafall varit okej, mamma och pappa var här och sa hejdå innan de åkte. Sen drog jag, Emil och Enya ner på stan och köpte lite grejer. När vi var klara så åkte vi hem och åt mat. Köpte ett puzzel på 500 bitar på stan. Tänkte att jag skulle ha nått att pyssla med när jag *över kokar min hjärna* men voj voj..jag satte mig vid köksbordet och kom inte där ifrån förens jag byggt klart. Attans, jag skulle köpt ett på 1000 bitar. SKIT! Nu måste jag köpa ett till. Pusslet var as fint med en enhörning, ska göra tavla av den så ska Enya få den. Emil hade sin flickvän här ett tag och sedan åkte hon hem.
Jag satte Enya i ett bad och bad Emil se efter henne en snabbis medans jag sprang till konsum och köpte mjölk och massa frukt, i morgon blir det smoothies till frulle. På vägen hem slog det mig att jag hatar att leva i min kropp. Jag är så jävla trött i kroppen, känner mig som en pensionär..Blir anfådd av ingenting och så har det varit sedan jag gick in i väggen och slutade med mina powerwalks. Jag försöker tas cykeln i bland för att få upp lite flås..men de blir inte bättre..
Känner mig så JÄVLA ensam på så många fronter nu och jag måste göra nått åt det..de funkar inte att gå och känna sig tom och ensam hela dagarna fast man har barn..Det känns bara som att man är någons vän muntligt..om ni förstår..men sen när det kommer till den fysiska biten att ägna lite tid åt varandra, ta sig tid att göra nått tillsammans eller bara överakska en..göra nått fint för varandra..Ja då är det rätt dött :/
Är inte ett dugg lyckig i Eskilstuna just nu, känner mig inte deppig, bara olycklig..Frågan är om det skulle bli bättre någon annanstans?
Man skulle dra i väg ensam till en öde stuga i fjällen med en flaska rött, en öppenspis och rensa tankarna på en fäll framför elden med ett vinglas i handen...
By the way
Min dotter har landat lite sedan i går, hon är fortfarande mycket skärrad men hon hade inte den där paniken i rösten i dag..
GUD vad jag älskar den där flickan, måtte det aldrig hända henne nått..min pluttis..
Kram