Det är inte lätt...
37,5 mg av mina antideppresiva är allt jag får i mig just nu och backen har blivit brantare. Det är tufft nu på många olika sätt. Jag har mycket att jobba med och det får mig att känna mig jävligt ensam. Jag har medicinerat i 14 år och vet faktiskt inte längre hur man ska må utan medicin. Detta betyder att jag får ångest och panik när känslor dyker upp som kanske är helt normala. Som nu på morgonen, känner mig så jävla ensam. Mina föräldrar ska åka bort i 10 dagar och jag får panik över det. Mina föräldrar är mitt skyddsnät! Men herregud, jag är 34 år och har 3 barn, jag måste skapa mig ett eget skyddsnät. Någon gång kommer mina föräldrar att gå bort och vad gör jag då. Men ett skyddsnät för mig ligger i släkten eller den egna familjen som tex man. För mig så är det jag och barnen..thats it. Jag vet att min stora dotter skulle hjälpa mig med lillan om det var nått..men de skulle ju inte funka i flera dagar..
Jag är en människa som behöver mycket stöd omkring mig och speciellt nu när huvudet kaosar och medicinen går ut kroppen. Jag önskar att jag var en människa som var stark ensam, men det är jag inte och kommer aldrig att bli.
Det vill forsa tårar nu och det ville det när jag var hos min teraput här om dagen, men jag stoppar det...kanske är det därför allt känns så hopplöst just nu...
Var rädda om varandra och er själva...
<3