Tankar om Enya
I natt hade jag värsta insomnian på evigheter. Låg och lyssnade på Enyas lilla röst som ekade i mitt huvud. Min pappa vill ínte vara pappa, det upprepades i mitt huvud samtidigt som jag såg bilder av mitt barns blick på dagis när glada pappor rusar in och hämtar sina barn och omfanmar dom. Mamma, när du hittar en pappa åt mig som vill vara min pappa..
Asså, med åldern nu så kommer det sånna kommentarer och tankar från henne, hon blir större och förstår mer. Har jag en farmor, har jag en farfar..Vad ska jag säga..
Morfar har varit bästa ersättaren ever men nu så märker Enya skillnad på en morfar och en pappa. Ja, hon har bra förebilder, men dom kommer ju aldrig kunna ersätta känslan av att ha en pappa. Det blir också så fel när Enya vet att hon har samma pappa som Emilia (halvsyster) men bara Emilia får åka till pappa varannan vecka och inte Enya..
Ja, jag tycker synd om min flicka och jag visste när jag valde att behålla henne att framtiden var osäker, men detta hade jag inte trott.
Samtidigt så är jag så splittrad. För OM han skulle komma och vilja ha kontakt med Enya nu, vad gör jag då. Jag tror min första reaktion skulle vara "jasså nu duger det" och sen skulle jag nästan kunna bli lite tvär och tycka att det är jävligt lätt att komma efter snart 5 år och spela pappa. Men ändå så skulle jag ju bli glad för Enya skull. Jag vet ärligt inte om jag skulle känna mig bekväm med att låta Enya bekanta sig med honom för gångerna jag låtit honom har han träffat henne ett par gånger och sen försvunnit spårlöst. Och det finns minnen som sitter i. Som när han lovat Enya att komma på en snabb fika och Enya drog med mig till affären för att pappa skulle få kakor och kaffe. Hon dukade och bad mig tända ljus och så..och sen väntade hon, och väntade och väntade..sen såg hon aldrig pappa igen..Och det är det som gör mig rädd, att släppa in honom om han ska såra henne igen och igen och igen. Enya och Emilia kommer gå på samma skola sen och hur blir det då, på skolavslutningar mm, allt som är tillsammans, ska han omfamna Emilia då och inte ens se åt Enya.
Alla dessa tankar kan hålla mig sömnlös, fast att han inte är värd min energi eller mina tankar...Jag är splittrad..jag vet vad jag vill för Enyas skull, tror jag..men ändå inte.
Hur gör man, vad är era erfarenheter? Växte ni upp med eller utan pappa? Kommentera gärna i bloggen..där nere *pekar*
